Mikaela

Hatar verkligen att inte ha några pengar.. Känner sig så j*vla dålig..

Hoppas på att allting kommer lösa sig snart.. Ska ju tydligen få försäkringspengar och dom SKA gå till att betala ALLA mina skulder så jag inte behöver gå omkring och må dåligt över dom !

Tycker synd om min lilla Snuffsa.. Försöker göra allt för att hon ska ha allting hon behöver och även se till att hon är så lycklig som hon bara kan vara.. 
Hoppas hon förstår det bara..

Funderar starkt på att krypa ner till kojs nu.. Är ju en dag imorgon också..
Joel kommer hit och ska träffa lillan ett tag, sen efter det så vi helt enkelt se vad vi hittar på.. 
Har ju bokat tvättstugan imorn..
Undrar när dom mupparna hade tänkt att komma och laga min tvättmaskin egentligen..




NÄR SKA ALLT BÖRJA FUNGERA OCH BLI SOM VANLIGT IGEN ! !

---

allt på en och samma gång...

vill så gärna..

men samtidigt inte..

---

Lämnade Youshi hos farmor eftersom vi skulle ut och fira att jag hade fyllt år..
Jag åkte hem på natten innan krogen..
Mådde skit, tog en ipren, kräktes och sen däckade jag i min säng..


Söndag morgon vaknade jag kl 08:30, gick upp, duschade, drack kaffe och slappade en massa.. Då ringer mobilen, det va en karl som hade titta på motorcykeln på Blocket.se och han ville komma och titta på den 12:30, ringer Anders (mammas sambo) och frågar om han vill hjälpa mig..

Jag fattar noll när det gäller fordon överhuvudtaget.. Va en som ringde angående pappas bil för inte så längesedan, han ställde en massa frågor och mitt svar blir: "Ja, den är jätte fin, den är blå.."

HALLO ! IQ BADBOLL säger jag bara..

Men tillbaka till söndagen.. Anders, mamma och Linda kommer och hämtar mig, vi åker ut till Skultorp och visar hojen för spekulanten, då startar INTE ÅBÄKET !
PINSAMT !

Ja ja, det blev bara till att åka hem till Korsberga och hämta laddaren, passa på att äta lite mat också.. Då ringer deras hemtelefon, en utav mina mostrar frågar ifall mamma kan åka till mormor och sitta hos henne ett tag för hon mår inget bra..

Jag följde med.. Inte träffat mormor på ett tag och det är alltid lika kul att träffa henne.. Men inte den här gången..
Hon va helt borta, hon har ALLTID kommit ihåg alla oss (otroligt nog, mormor har ju bara 7 barn, varav 6 har barn OCH barnbarn, och så har mormor ÄVEN barnbarns-barn, det blir ju bara 5 generationer lixom), men inte den här gången.. Hon frågade i princip hela tiden vilka vi var, sen sa hon att hon ville ha vatten, sen började visan om igen..

Det sorgligaste var hennes ögon, dom var helt tomma.. Fanns liksom inget liv kvar i dom..

Natten mellan söndag och måndag fick hon åka in till KSS om jag har fattat mamma rätt.. Men ingen verkar veta hur det kommer bli med henne..




Igår när jag hämtade Youshi ifrån Joel märktes det att hon inte såg något vidare pigg ut..

han berättade att hon hade haft feber men att hon samtidigt verkade pigg och glad, precis som hon brukar vara..

På eftermiddagen/kvällen va hon VÄLDIGT kramig, tog tempen på henne och den visade 38.5..

Min första tanke va: "Oj då, vart är alvedonen ?". 
Gav henne en, och direkt efter blev hon mera kramig (inget mig emot med lite kramar) och höll för örat hela tiden, så hon satt i mitt knä och jag läste för henne i hennes favorit bok.. Pratade även med Anne (Youshis farmor) och frågade om hon hade varit febrig på lördagen, men inte vad hon hade märkt utan det märktes mer på söndagen.. Tog tempen igen en timme efter att hon hade fått alvedonen och då visade den på 39.8 (!)..


Ringde Jourcentralen och fick en tid 17:40..

När vi kommer dit så verkar hon precis som VANLIGT (!)..

"Jaha, då kommer säkert den där läkaren tro att jag bara är väldigt nojig.." tänkte jag..

När vi kom in i rummet så satt Youshi i mitt knä och läkaren skulle titta i öronen, det räckte med att hon nuddade dom så skrek hon som en stucken gris..

Dommen blev: Dubbel-sidig öroninflammation :(

Hur mycket ska en människa orka egentligen ?

---

Den knepigaste är dock att jag går runt och väntar på att pappa ska ringa och säga

"Grattis i efterskott lilla Gullvippan.."


Det är sjukt svårt att förstå...

---

I Fredags så hade vi begravning för lilla pappa..

Den va jätte fin, och prästen sa så många fina saker om honom..

Men jag blev besviken..

Pappa va en väldigt hjälpsam person. Va det någon utav hans vänner som behövde hjälp så tvekade han inte utan han åkte dit och hjälpte till.. Han krävde nästintill aldrig någonting tillbaka.. Förutom deras vänskap..

Många utav dom kom inte !

Varför vet jag inte..

Dom kanske inte vågade eller så ville dom inte..

Jag tycker det är så fegt och jag är mycket besviken på dom !

Det är då man verkligen börjar fundera på sina egna vänner..

Jag vet att jag är sjukt dålig på att höra av mig till er alla, men jag försöker så gott jag kan att hjälpa till om det är något ni behöver hjälp med..

---